Författaren Michael Alonzo skriver i sin bok "Ge aldrig upp" om sin kamp om att få gemensamvårdnad om sin son. Han har både blivit misshandlar och hotad av sin före detta fru men trodde allt skulle bli bra när deras barn föddes. Men det blev bara värre. Dom flyttade isär, hon kidnappade sonen, hon ställde in deras träffar, misshandlade Michael i ansiktet när han hade sin son i bärsele på magen, hotade att döda honom framför barnet.

Jag valde att läsa denna boken för att få en annan syn på misshandel. Men det fick jag inte. Var samma gamla vanliga “jag anmäler inte för då blir det värre” och “det går nog över snart” snack.

Det som är intressant är att män inte har någon rätt till sina barn i vårdnadstvister. Man måste nästan läsa boken för att förstå vad jag menar. Eller uppleva det själv. Huua. Det enda jag tyckte blev segt var när Michael Alonzo skrev “för mycket” till sin son.

Det är bokens huvudsaklika mening, att han vill berätta för sin son vad som har hänt, att han själv kan läsa det när han blir äldre. Men i vissa kapitel kände jag mig helt utanför och höll på att tappa intresset.