Ann-Britt Aldeman har varit shopaholic på riktigt (alltså INTE så som var och varannan tjej, inklusive mig själv, går runt och påstår att man är) och skrivit om sitt beroende i boken Att köpa lyckan. Hon berättar om hur hennes föräldrar vuxit upp, hur hennes mor- och farföräldrar uppfostrat dom. Hur det sen har speglat sig på hennes uppfostran. Hur hon varje gång hon var ledsen fick en ny fin klänning av sin mamma. Så nu måste hon själv köpa nya kläder till sig själv när hon känner sig nere.
JAG KÖPER DET INTE! (Hahahaaa, fattar ni? Oooh, det var lite roligt.)
Nej, jag skiter i att din mamma köpte dig en klänning eller tjugo när du var liten, att hon gick på tabletter och låg på sjukhus. Det ska inte ha någonting med det andra att göra.
Denna kvinnan förskingrade nästan en miljon kronor som hon shoppade för. Både åt sig själv och sin mamma. Vart hon tog pengarna ifrån. Sin arbetsplats. ETT DAGIS! Fan heller och nej nej nej.
När hon avslöjades och greps var hennes son i studentåldern. Han blev inte jätteglad. Att man inte tänker? Hur kan man tränga undan sin familj på det sättet och bara se till sig själv? Jag köper (halvt) det här med alkohol och droger. Kroppen får abstinens och så. Men att inte kunna hålla sig borta från att shoppa. Lägg av. Gå inte in i affärerna, hur jävla svårt kan det va?!

Nej den här boken gav mig inget. Känner ingen sympati för henne alls. Tyvärr. Kanske skulle vart annorlunda om jag var på en föreläsning av henne eller såg henne i tv. Men boken var även så dåligt skriven att hon och historien sjönk i mina ögon.