I natt när vi åkte hem, lite över ett, var det en äcklig alkispundare på spårvegnen.
Han började prata med en tjej i min och Emmas ålder, hon försökte ignorera honom och fortsätta lyssna på sin musik.
Han satte sig alldeles för nära och var allmänt äcklig. Vi började fundera på en räddningsinsats.
Men så dök han upp, hennes riddare. Han lutade sig fram från sätet på andra sidan gången och sa
- Hej.
Hon gav han bitchblicken men svarade ändå
- Hej.
- Guuud vad kul att se dig, det va så längesen! Kom och sätt dig här brevid mig så vi kan prata!
Hennes mynt trillade ner, dom kände inte varandra. Han försökte inte stöta på henne. Han räddade henne.

Kul att se att det finns mänsklighet kvar bland vissa av oss.