HemDebatt
Jag kollade på debatt även denna veckan. Det är verkligen inte bra för mina nerver. Jag sitter och debatterar med och S bara skrattar åt mig. Han kallade mig dömande. Det är helt rätt, precis vad jag är. Missade Isabella Löwengrips debatt. Den tog slut precis när jag hasade mig ut till tvn. Jag får ta och försöka se reprisen eller kika på Internet.
Istället satt jag och visste inte vad jag skulle tycka när det debatterades om politiskt våld. En man från svenska motståndsrörelsen blev intervjuad över telefon och händelsen som inträffade (bland annat utanför mitt jobb som jag skrev om här) för två veckor sen då 6-8 personer från rättvisepartiet blev misshandlade i Göteborg kom upp. Mannen från motståndsrörelsen sa att dom inte är våldsamma eller misshandlar personer som är oskyldiga. Okej så att så länge man går runt som en grå mus och inte visar att man är mot nazister så är man säker? Vad hände med yttrandefriheten som dom är så noga med att påpeka att man ska få utöva?
Jag vet inte vad jag tycker.. Våld föder våld, så klart. När jag går på stan vill jag göra det i lugn och ro och inte känna mig hotad av att ett gäng nazister står och skriker. Deras demonstrationer känns ofta, i mina ögon, som hets mot folkgrupp. Men om dom inte får stå och skämma bort sig så inser kanske inte heller folk vilka jubelidioter dom är. Då kanske människan blir nyfiken på deras åsikter och deras parti? Och det får ju verkligen inte hända..
Jag reste mig upp och gick när dom bytte ämne och började prata om en undersökning som KP har gjort. Frågan var nåt i stil med, vem pratar du helst med när du mår dåligt/har ett problem? Ganska säker på att svaren var i denna ordningen. Lite osäker på 3an och 4an.
1. Mamma
2. Vänner
3. Ingen
4. Någon annan (typ lärarinna)
5. Pappa
Janne Josefsson kastade ut en fråga till en fd Sverige demokrat (som jag inte kände det mista sympati för under den tidigare debatten) och frågade vad han tyckte om denna undersökningen. Hans svar var:
- Jaaa, hehee.
Vad sägs om; det är för jävligt att samhället ser ut så här. Jag hoppas verkligen att mina barn tycker att vi har en bra relation och att dom känner att dom kan prata med mig.
Vad jag tror? KAN det vara så att mammorna fortfarande är dom som är hemma mest med barnen och att det man ser både i verkligheten och på tv är att det är mest män som skriker och är våldsbenägna?
Istället satt jag och visste inte vad jag skulle tycka när det debatterades om politiskt våld. En man från svenska motståndsrörelsen blev intervjuad över telefon och händelsen som inträffade (bland annat utanför mitt jobb som jag skrev om här) för två veckor sen då 6-8 personer från rättvisepartiet blev misshandlade i Göteborg kom upp. Mannen från motståndsrörelsen sa att dom inte är våldsamma eller misshandlar personer som är oskyldiga. Okej så att så länge man går runt som en grå mus och inte visar att man är mot nazister så är man säker? Vad hände med yttrandefriheten som dom är så noga med att påpeka att man ska få utöva?
Jag vet inte vad jag tycker.. Våld föder våld, så klart. När jag går på stan vill jag göra det i lugn och ro och inte känna mig hotad av att ett gäng nazister står och skriker. Deras demonstrationer känns ofta, i mina ögon, som hets mot folkgrupp. Men om dom inte får stå och skämma bort sig så inser kanske inte heller folk vilka jubelidioter dom är. Då kanske människan blir nyfiken på deras åsikter och deras parti? Och det får ju verkligen inte hända..
Jag reste mig upp och gick när dom bytte ämne och började prata om en undersökning som KP har gjort. Frågan var nåt i stil med, vem pratar du helst med när du mår dåligt/har ett problem? Ganska säker på att svaren var i denna ordningen. Lite osäker på 3an och 4an.
1. Mamma
2. Vänner
3. Ingen
4. Någon annan (typ lärarinna)
5. Pappa
Janne Josefsson kastade ut en fråga till en fd Sverige demokrat (som jag inte kände det mista sympati för under den tidigare debatten) och frågade vad han tyckte om denna undersökningen. Hans svar var:
- Jaaa, hehee.
Vad sägs om; det är för jävligt att samhället ser ut så här. Jag hoppas verkligen att mina barn tycker att vi har en bra relation och att dom känner att dom kan prata med mig.
Vad jag tror? KAN det vara så att mammorna fortfarande är dom som är hemma mest med barnen och att det man ser både i verkligheten och på tv är att det är mest män som skriker och är våldsbenägna?
Kommentarer
Trackback
