Det tog mig en hel vecka att läsa första halvan av denna boken. Så långtråkig tyckte jag den var. Jag läste bara för att jag som alltid kände mig skyldig att avsluta en bok.
Den sista halvan av boken avverkade jag på ett dygn. Dom 50 sista sidorna gående till och sittandes på spårvagnen. Och fram till någon minut innan jag började jobbet.
Det är någons blod, svett och tårar. Och något bra måste det ju finnas med boken eftersom den blivit antagen och utgiven. Visst, vi har alla olika smak, men jag vill alltid ge böcker en chans.
Faktum är att jag tröttnar och reser på mig snabbare av en dålig film än en dålig bok. Trots att en dålig film berövar mig på mindre tid än en dålig bok.
Men i en dålig bok är det jag som är regissören!

Tidigare har jag läst skuld och svek av Karin Alvtegen och älskat dom. Det är inte deckare i den benämningen med blod och våld. Det är ren psykologi. Visst det är alltid någon eller några som dör. Men det går nästan helt obemärkt förbi. Jag tror inte ordet blod ens nämns en gång i denna boken. Det står mer "hon greppade (ljusstaken) och gick ut mot rösterna i hallen. Sen tittade hon på sina händer. Hon hade gjort det för att säkra sin familjs framtid". Nååååt sånt. Kommer inte ihåg på rak arm, men jag kan i alla fall fortsätta läsa några rader innan det sjunger in att det var ett mord.