Jag läste för ett tag sedan om en pappa som misshandlat sin granne när han från sin femton åriga dotter fick höra att grannen erbjudit henne pengar för sex. Grannen fick åka ambulans till sjukhus med blödningar i ögat och skador på ansiktets skelett.
Pappan sa själv att han är nöjd över hur han hanterade situationen och att han inte slog för att skada utan bara för att att han skulle minnas. Han känner sig stolt att han hanterade det så här i stället, med behärskning.
Grannen och hans fru (!) beslöt sig dagen efter för att anmäla misshandeln. Han säger att flickan ljuger, att de bara haft en diskussion om att hon inte ska ringa på grannarnas porttelefoner om hon är utelåst.
Nu åtalas båda vid Göteborgs tingsrätt.
Tingsrätten kan se mildare på en misshandel i direkt anslutning till en händelse där ens barn påstår sig ha blivit utsatt för brott då det kan det ses som framprovocerat.

Tänka sig att det här påminner mig lite om boken Odjuret som jag läste under sommaren.
Jag förstå ju pappan så himla väl. Men samtidigt så vet ju bara dottern och grannen vad som egentligen hände. Och våld är aldrig rätt. Men vem är jag att uttala mig om det? Jag kan och vill inte sätta mig in i situationen.
Nej, jag tror jag väntar och ser vad dommen blir innan jag tar parti och blir upprörd.