Gårdagen började med uppladdning inför konserten här hemma. Vi lyssnade på massa U2 på Spotify. Vid halv fem begav vi oss till Rumpanbar i Linné för mat, vi och öl. Gillar verkligen det stället. Klockan åtta kände jag mig stressad (som alltid) och tyckte att vi skulle röra på oss. Vi promenerade mot Ullevi, men hann med ett stopp på Kometen innan vi var framme.

Vi började med att hitta våra platser (som var dom bästa man kunde få! Jag blev nästan dubbelt så glad och förväntansfull än jag var innan. Platserna, stämningen..) Jag och mamma gick och köpte öl till alla och när vi betalade hörde vi hur musiken började spelas högre. Väl på våra platser hann vi precis sätta oss ner innan ljuset släcktes och folk började skrika. Sen var det dags. En och en kom dom in på scenen och jag skrek som om jag vore på en Backstreet Boys konsert!
Jag hade höga förväntningar på deras framträdande då jag bara läst bra om turnén tidigare, och det var till och med bättre. Under första låten blev jag nästan lite tårögd över att jag var där och fick uppleva allt.
Bono pratade lite om fredagens konsert och nattens fest:
- Vi verkligen älskade gårdagens show. Så mycket att festen inte tog slut. Vi firade en födelsedag och jag verkligen njöt av att få ha sönder er vackra stad. Alla jag träffade och lånade pengar av, alla som blev lovade ett rum i mitt hus, jag ber om ursäkt. Men jag menade det verkligen 04.00 på natten i Göteborg.

Tror att jag sjöng med i hälften av låtarna. Någon gång i mitten blev det lite lugnare då dom gjorde två tre låtar jag inte riktigt kände igen. Men då fick jag chansen att se mig omkring. Det är nästan skrämmande när man tänker på hur mycket folk det var där. Och många hade vitt med sig och viftade för fullt. Vad lätt det är att hjärntvätta folk (missförstå mig rätt) om man är en person som många ser upp till.

När hela arenan dränktes i grön ljus, man hör något bakgrundsljud som inte riktigt går att uppfatta, Bono skriker ”Radio Teheran”, bilder på skadade, blödande människor visas på storbildskärmen, Nedas ansikte flimrar förbi och Sunday, Bloody Sunday börjar spelas ställde jag och S oss upp och blev helt tårögda. Jag klappade och skrek med allt vad jag kunde.

Vi tog massa bilder (som aldrig blir så bra som jag inbillar mig) och filmande lite. Inte för att det går att lyssna på, men stämningen finns där ändå. Det är mäktigt att se hela havet med människor.
Det finaste var när Bono ber att ljusets på scenen släcks ner helt och att alla ska lysa med sina mobiltelefoner. Så spelar dom One.. Riktigt mäktig känsla.