När jag låg i parken idag reagerade jag när ett barn från dagiset i närheten grät. Jag började fundera över när pojkvar/killar slutar gråta. Och varför? Det är jätteskön att gråta ut. Gör ni det ibland, ensamma, och förnekar det inför alla? Eller är ni så cold hearted på riktigt? Och varför slutar man någonsin? Jag kan inte se mig själv ens tänka tanken att jag aldrig ska gråta mer och sen verkligen leva upp till det med.

Om jag fick bestämma så skulle folk gråta när det var nåt, när det behövdes. Inte gå runt och vara tysta eller korta i tonen. Låt mig veta vad det är frågan om istället eller ge f-n i att låta det gå ut över mig. Ska man ha en fasad och spela får man göra det hela vägen.

Tillbaka till mina funderingar.. Är det i lågstadiet man slutar visa såna känslor? Är det för kompisarna retas och vad har dom i så fall fått det tankesättet ifrån? Jag antar att det finns skitföräldrar där ute som säger till sin barn, både döttrar och söner, att stora flickor och pojkar gråter inte.
Skönt var i alla fall att höra att det inte var någon som retade denna killen idag.