Jag åkte ch mötte upp Nina på centralstationen. Hon ska bo hos en gemensam kompis till oss och min plan var att följa med hela vägen hem till honom för att sen nästan direkt vända hem och byta om för middan ikväll.
Men nej, nej, så blev inte fallet.
Jag tänkte att vi skulle ta ettans vagn då den skulle gå snabbast. Vagnen kom, knökfull, vi slänger oss ner på några platser efter en hållplats och sitter och fnissar och töntar oss.
Jag kan vara extremt nojig för hur både bilar och spårvagnar kör (ni ska bara veta vad trött Emma har blivit på mitt gnällande efter alla år på Götas. Att inte fler smäller där efter dom sakerna jag har sett är ju ett under!)
Efter grönsakstorget sitter jag, som vanligt, och babblar samtidigt som jag tittar ut genom fönstret. Nina tittar på mig och sen vet jag inte vad som händer.. Jag såg att bilen och vagnen skulle krocka, men fick inte fram ett ord. Istället slår jag på Nina flera gånger och trycker mig själv båkat för att inte flyga fram.
Vi stannade och alla stod upp och kollade på bilen. Vad tacksam jag var när killen öppnade dörren och gick ut. Olyckan var verkligen inte stor. Ingen skadades ju och killen kan säkert rulla iväg med bilen till närmsta verkstad.
Men ändå! Så många saker som kunde gått fel. Bilen kunde krockat med en annan bil, och ännu värre, han snurrade runt och åkte upp på trottaoaren. Det kunde gått ett stackrs barn där!
För övrigt så såg föraren av bilen ut att vara 18 år och en dag. Hoppas han kollar både en och två gånger innan han kastar sig ut i korsningar så där i framtiden!