Igår på jobbet skyltade jag upp alla hjärtans dag nallar, muggar, kort och liknande. Jag backade ett steg och beundrade hur bra det blev. En nalle ramlade ner på golvet och snabbt tog jag ett steg fram och böjde mig ner för att ta upp den. Och PANG! Där var ju den fina plaxiglaskuben som jag precis fyllt med guldigt silkespapper.
Första reaktionen var aj. Sen aj, aj aajj! Sen tomt. Helt svalt och skönt i pannan.
Efter två timmar när jag böjde mig framåt kände jag hur huvudet höll på att sprängas. Och idag känns det så hela tiden. Nedrans!

Trackback-URL för detta inlägg: