HemLåt kvinnan dö!
Jag har skrivit ett inlägg om detta förut men eftersom det är på tapeten igen tar vi om det, igen.
Nu gäller det en kvinna som är totalförlamad och måste ha två assistenter vid sin sida dygnet runt. Han kan prata, men måste pausa för att någon ska tömma ut slemmet ur hennes lungor. Hon kan inte le, gå på toaletten, borsta tänderna eller ta sig ur lägenheten.
Ingen människa är värd ett sådant liv.
Hennes mamma har sagt till henne sen hon var liten att det är hon själv som bestämmer hur länge hon orkar leva.
Nu har hon skrivit ett brev till socialstyrlsen där hon ber om att få bli sövd och att hennes respirator sedan stängs av. Om hon inte sövs kommer hon kvävas till döds. Både vänner och familj har erbjudit sig att hjälpa henne. Dom är alltså villiga att ta ett fängelsestraff för att hon ska få ett värdigt slut.
Det verkar som hon kommer få avslag. I så fall blir det överklagande, annars en sista resa till Schweiz.
Vakna! Ändra den här idiotiska lagen, nu!!
Jag förstår inte hur man kan plåga en människa som är svårt sjuk och (ändå) ska dö inom kort med att hålla personen vid liv! Om man lider och säger att jag dör hellre nu, med lite värdighet i behåll än att tyna bort, ligga som en grönsak och inte kunna gå på toaletten själv, hjälp då den människan.
Jag har sett en dokumentär och läst mycket om detta ämnet och jag rubbar mig inte i mitt åsiktstagande. Om jag så ska behöva åka till Schweiz och göra det så får det väl bli så, men det underlättar inte för mina anhöriga. Jag vill bestämma så gott jag kan när jag ska dö.
Anledningen till att jag brusar upp om detta helt plötsligt är för att jag nyligen läste om en man i Australien som fått domstolen till att godkänna hans önskan att dö. Detta kommer att ske genom svält. Alltså, personalen på det behandlingshem han befinner sig på får sluta ge han mat och vätska, och kommer befrias från alla rättsliga efterföljder.
Mannen är totalförlamad och andas genom ett rör i strupen. Han säger själv:
– Jag kan inte snyta mig. Jag kan inte torka bort mina tårar.
Med detta inlägg säger jag inte att vem som helst ska få dödshjälp. Jag läste en intervju med en man som förlorade båda sin ben när han var i tjugoårsåldern och inte ville annat än dö. I övrigt fungerade hans kropp fint. Nu har han fru och barn och är väldigt lycklig över att ingen lyssnade på honom när han klagade.
Ett bra exempel på vilka som ska få dödshjälp och vilka som klarar sig med annan hjälp.
Jag tycker att alla borde läsa En sorts kärlek av Ray Kluun. Kanske väcker det någon slags medlidsamhet hos folk..
Texten ovan är från det gamla inlägget.
Nu gäller det en kvinna som är totalförlamad och måste ha två assistenter vid sin sida dygnet runt. Han kan prata, men måste pausa för att någon ska tömma ut slemmet ur hennes lungor. Hon kan inte le, gå på toaletten, borsta tänderna eller ta sig ur lägenheten.
Ingen människa är värd ett sådant liv.
Hennes mamma har sagt till henne sen hon var liten att det är hon själv som bestämmer hur länge hon orkar leva.
Nu har hon skrivit ett brev till socialstyrlsen där hon ber om att få bli sövd och att hennes respirator sedan stängs av. Om hon inte sövs kommer hon kvävas till döds. Både vänner och familj har erbjudit sig att hjälpa henne. Dom är alltså villiga att ta ett fängelsestraff för att hon ska få ett värdigt slut.
Det verkar som hon kommer få avslag. I så fall blir det överklagande, annars en sista resa till Schweiz.
Vakna! Ändra den här idiotiska lagen, nu!!
Jag förstår inte hur man kan plåga en människa som är svårt sjuk och (ändå) ska dö inom kort med att hålla personen vid liv! Om man lider och säger att jag dör hellre nu, med lite värdighet i behåll än att tyna bort, ligga som en grönsak och inte kunna gå på toaletten själv, hjälp då den människan.
Jag har sett en dokumentär och läst mycket om detta ämnet och jag rubbar mig inte i mitt åsiktstagande. Om jag så ska behöva åka till Schweiz och göra det så får det väl bli så, men det underlättar inte för mina anhöriga. Jag vill bestämma så gott jag kan när jag ska dö.
Anledningen till att jag brusar upp om detta helt plötsligt är för att jag nyligen läste om en man i Australien som fått domstolen till att godkänna hans önskan att dö. Detta kommer att ske genom svält. Alltså, personalen på det behandlingshem han befinner sig på får sluta ge han mat och vätska, och kommer befrias från alla rättsliga efterföljder.
Mannen är totalförlamad och andas genom ett rör i strupen. Han säger själv:
– Jag kan inte snyta mig. Jag kan inte torka bort mina tårar.
Med detta inlägg säger jag inte att vem som helst ska få dödshjälp. Jag läste en intervju med en man som förlorade båda sin ben när han var i tjugoårsåldern och inte ville annat än dö. I övrigt fungerade hans kropp fint. Nu har han fru och barn och är väldigt lycklig över att ingen lyssnade på honom när han klagade.
Ett bra exempel på vilka som ska få dödshjälp och vilka som klarar sig med annan hjälp.
Jag tycker att alla borde läsa En sorts kärlek av Ray Kluun. Kanske väcker det någon slags medlidsamhet hos folk..
Texten ovan är från det gamla inlägget.
Kommentarer
Trackback
