GP har kört en serie artiklar om tatueringar. Den senaste jag läst var angående synlig tatuering på jobbet
För mig är det så svårt att förstå varför vissa företag klänger sig vissa fast i det gamla.
Vad är man rädd för, att kunderna ska fly?
Jag är så dubbel, på ett sätt kan jag förstå att man inte visar sin tatuering i rätten, tex som åklagare.
Men samtidigt så skulle jag aldrig höja ett hårstrå i mitt ögonbryn i fall jag såg en åklagare med tatuering.

Jag tänker själv att jag inte skulle vilja vara på en arbetsplats där dom inte accepterade mig som jag är. Det kanske är lätt att säga när jag aldrig har haft några problem. I framtiden vet jag inte hur det kommer bli. Jag kan i alla fall säga så mycket som att när jag går på en anställningsintervju skulle jag inte visa mina tatueringar. Det låter lite dubbelt, det vet jag. Men om det var ett jobb jag verkligen ville ha och brann för vill jag visa vad jag kan innan någon drömmer mig. Och kanske ändrar får jag några få att ändra uppfattning om tatuerade människor. Vi lever på 2000 talet, det är inte bara kåkfarare, strippor och sjömän som tatuerar sig. Det är konst och ett sätt att uttrycka sig och en stor del av min personlighet.