När jag skulle läsa Stieg Larssons första bok ur Milleniumtrilogin så trodde jag verkligen ingenting om den. Tänkte att en sån bok som alla hyllar och talar om kan inte vara så bra. Vad fel jag hade där!
Kanske var det lite därför jag trodde att Hypnotisören skulle ta mig med storm. Igen, vad fel jag hade där. Jag ser inte det fantastiska med denna boken. Den är bara jävligt rå och blodig och jag stör ihjäl mig på Erik Maria Barks lilla familj som inte kan vill eller bryr sig om att kommunicera med varandra utan bara går runt och tänker vad dom vill ha sagt och gjort.
Sen så var den väl inte särskilt spännande heller. Bara overklig och sånt intresserar mig inte.
Jag var rent ut sagt lättad när jag läst ut den! Om jag kommer läsa nästa? Absolut, man måste ju ge dom en chans till :)
I ett omklädningsrum på en idrottsplats i Tumba utanför Stockholm hittas en man brutalt mördad. Sedan återfinns hans fru och dotter lika besinningslöst ihjälhuggna i familjens radhus. Avsikten tycks ha varit att utplåna hela familjen. Men sonen överlever, svårt skadad, och när kriminalkommissarie Joona Linna förstår att det finns ännu en familjemedlem kvar i livet, en syster, inser han vikten av att hitta henne innan mördaren gör det.
Sonen svävar in och ut ur medvetslöshet, och för att kunna skynda på förhörsprocessen tar Joona Linna kontakt med läkaren Erik Maria Bark och övertalar honom att hypnotisera pojken för att få en bild av händelseförloppet. Därmed bryter Erik Maria Bark sitt gamla löfte att aldrig mer hypnotisera och en skrämmande kedja av händelser tar obevekligt sin början.

Bokia