sedan Dawit Isaak fängslades i Eritrea. Och inte ett skit har hänt. Det är nästan så jag förstår USA och deras invasion av olika länder. (Ta det med en liten nypa salt tack).
Vad är problemet, släpp mannen fri! Det är inte en gång jag undrat om han faktiskt lever fortfarande..

Hej världen! Det är 2011 nu. Varför sitter sexgalna gubbar som Berlusconi och Strauss-Kahn fortfarande på maktpositioner? Speciellt lille Silvio (Berlusconi), varför har ingen bett han flyga och fara än?
Jag blir bara ledsen..

Idga är det tio år sedan. Ni vet vad jag pratar om. Det är fortfarande jättehemskt. Jag lipar varje dag åt allt vad som visas på nyheterna. Men, ge fan i att skrämma upp folk om att det kommer hända igen! Just idag.
Så här tippar jag:
Idag - Lugnt och fint.
Imorgon - Vem vet?


Och ja, jag är väldigt medveten om att fyra personer gripits i Göteborg i natt. Men ibland undrar jag vad som är sant och inte. Om vi inte är rädda så blir vi svårare att styra. Göteborg? Kom igen, jag tror allvarligt inte det.

Livet är redan perfekt. För det ÄR sexigt med sweatpants, om vi inte hatade måndagar så skulle vi inte älska fredagar, skräpmat hade inte varit gott om det inte var just skräpmat, dramaqueens gör livet spännande och killar som är förvirrade är lättare att styra dit man vill och ibland kan det vara förjävla skönt att säga hejdå till något/någon för alltid.

- Bloggkommentatorerna

Den här modellen är för smal. Hennes ben ser ut som dom ska knäckas? Hennes lår tillsammans skulle nog motsvara mitt ena. No no nooo, det är inte alls okej det här!

När jag och Emma var 16-17 år bodde vi en vecka hos min pappa i Stockholm. När vi skulle ta tåget hem visade det sig att vi var en dag sena. Biljetterna gällde alltså en dag tidigare. Min pappa som var med och kollade så vi kom på ordentligt pratade med konduktören och frågade hur vi kunde lösa detta, om han kunde köpa nya biljetter där och då så vi slapp vänta på ett annat tåg hem. Den vänlige konduktören sa att han kunde låtsas att pappa inte var med och att vi kunde sitta i vagnen med obokade platser. Man får ju inte fakturera någon under 18 och vi hade faktiskt betalt biljetterna, bara missat dagen :)
Solskenshistoria!

Att en konduktör i dagarna slängt av en elvaåring från tåget, på en obemannad station dessutom, det är så mycket som är fel med det!

Om hon trodde att flickan var över arton kunde hon väl fakturerat en biljett? Att det gick så fort att storasystern inte ens hann komma tillbaka från sitt toalettbesök. Att ingen annan ingrep?!
Nää det här är inte helt SJs fel. Facket surar för att den andställda blivit uthängd i media. I mina ögon är det helt och hållet hennes fel. Vad hände med egna initiativ? Det är vad god service handlar om!

Nää hur är det hemma i stugorna? Här fäller jag en tår var och varannan minut. Tror inte jag gripa hur stort det är än. Klippet nedan, jag kan inte ta in vad jag ser..
Man tittar på egen risk!

Vi åt sen lunch/tidig middag ute idag. När vi gick tänkte jag säga hej då till vår servitris. Hon var bra. Kikade in i restaurangen och såg 6-7 pers stå och glo med öppna munnar på tvn. Tänkte för mig själv att det har nog hänt nåt. Nåt stort! Funderade över det i någon minut men sa inget till sambon. Stämningen var inte den bästa :)
Kommer hem, slåt på datorn, går in på Aftonbladet, och ser detta..

Sprids denna krönikan bland era facebook vänner med? Nåt av det bästa jag läst. Och tyvärr nåt av det vanligaste i allas vardag.

"Till den ganska stressade blonda kvinna i grön Volkswagen Golf, årsmodell 2004, som låg efter mig på Skälbyvägen mellan Hässelby och Barkarby och vidare mot Kista norr om Stockholm strax innan klockan 12 idag.

Jag förstår att du fann det här med att jag höll hastighetsgränsen på alla 30- och 50-sträckor oerhört provocerande. Du gjorde det ganska klart genom att köra uppskattningsvis 15 centimeter bakom min bil i närmare fyra kilometer, försöka köra om mig vid ett rödljus (innan du i sista sekund upptäckte den där Volvon och insåg att vi inte körde på en enkelriktad väg), för att sedan slutligen argt accelerera in till höger om mig när vi nådde en 70-väg och köra om mig på insidan. I drygt 100 kilometer i timmen. I bussfil.

Jag ska inte ta upp din tid i onödan, jag förstår att den är väldigt värdefull för dig. Så jag vill bara i all hast passa på att berätta för dig att för ett drygt år sedan blev jag pappa till en liten pojke. Han heter Nicholas. Han har stora bruna ögon och sin mammas ögonfransar. Han älskar bröd men är inte så förtjust i smultron. Han gömmer fjärrkontroller och tyglejon i facket under sätet på sin leksaksbil, och fnittrar så han kiknar när jag hittar dem. Det låter sådär som man tänker sig att champagnebubblor hade låtit om de fnittrat.

Jag vet ingen annan i hela världen som någonsin fått hans farfar att gråta offentligt. Eller garva så högt.

Han blir uttråkad när han inte får vara bland mycket människor, och älskar att stå i centrum. Jag antar att han har fått det förstnämnda från sin mamma, och det sistnämnda från mig. Han har hennes försiktigt mejslade kindben, och mina stora fötter. Han har fyra stora tänder i överkäken, och inte en enda i underkäken. När han blir ledsen trillar det tårar stora som pingisbollar nerför de där små kinderna. När han är sjuk vägrar han sova någon annanstans än i vår säng, med sitt huvud på sin mammas nyckelben och sina fötter i mitt ansikte. Han väcker henne genom att pussa henne på munnen, mig genom att ta mitt armbandsur från sängbordet och slå det i ansiktet på mig.

Och när han och hans mamma dansar. Herregud. De kan lysa upp ett släckt rum när de gör det.

Hans morfar är hans bästa vän. I förra veckan blev han så glad när han kom hem till oss att han kröp rakt in i en vägg. Och han har precis lärt sig gå, han är väldigt stolt över sig själv för det. I augusti börjar han på förskolan. När han ser en hund pekar han överlyckligt och vrålar ”TITTA!!!”.

Och när han skrattar. Herregud. Det är som om något rusar runt barfota på insidan av mitt bröst när han gör det.

Han satt och sov i sin bilstol på passagerarsidan när du körde om oss idag, med det där tyglejonet i famnen. Om jag inte hade bromsat när du gick över i bussfilen och sedan skar tillbaka in i min fil så är det genom hans dörr fronten på din bil hade kraschat. Jag vet inget om dig. Jag vet inte om du sett de där videoklippen på nätet om vad en bil i 100 kilometer i timmen kan göra med en människokropp av kött och blod. Och jag vet inte om du någonsin haft en ettåring sovandes på din mage, lyssnat på hans andetag, och insett hur ofattbart ömtålig den där lilla kroppen är. Jag vet inte om du älskat någonting så mycket någon gång i ditt liv att det känns som om du ska få en hjärtattack.

Men förlåt, jag kommer ifrån ämnet här.

Så hur som helst: Jag ville bara säga att jag hoppas att det där som du hade så bråttom till var väldigt viktigt.

Och att du hann dit i tid."

Fredrik Backmans blogg

Jag tror ju inte på sånt här. Ändå undrar man. Fast jag nöjer mig med expertens svar i slutet. Viss är det UFOn :)

Jag älskar henne. Så är det bara!

Aftonbladet skriver att Kissie kollapsat i ett krampanfall på Drottninggatan igår. Jaha, tänkte jag, det var väl inte så förvånande? Snarare mer på tiden. Tjejen har ju gått ner en del i vikt det senaste året. Stackarn ser ju inte klok ut. Och på ett sätt tycker jag inte att hon ska få mer mediautrymme. Men på ett annat sätt kan det här vara bra. Barn, svält er inte! Det funkar inte så..

Hoppas det här var sista gången vi hörde om henne på ett tag. Fram till det obligatoriska öppna "jag-måddde-inte-bra, bloggvärlden-är-en-hemsk-plats-för-unga-kvinnor" brevet.

Gissa vilken bild som går under "nu" och "då"?



Den rynkiga huden där får mig att tänka på den numer klassiska bilden av den söndersolade tanten på stranden. Och armen, ser det inte lite ut som den ska gå av när som helst?

Jag köper att Big Brother kallas för ett socialt expriment, det är precis vad det är. Men det finns fan en gräns på hur långt man kan gå när man leker med andra människor och deras psyken.
Jag tycker inte att det är okej att skicka in släktingar och nära vänner så här.

Det är, tyvärr, inte första gången jag läser om en förälder som glömmer lämna sitt barn på dagis utan kör direkt till sitt arbete istället. Kvar i bilen sitter ungen som varken kan ta sig loss eller ut. När misstagen upptäckts är det redan för sent.

Vad är det för samhälle vi lever i när man är så trött att man glömmer sina barn? Så fokuserad på arbetet att det prioriteras först? Så nonchalant att man inte agerar om man ser ett ensamt barn sova i en bil?

När ska folk förstå att vi inte lever för att arbeta utan arbetar för att kunna leva?!

Aftonbladet

Aftonbladet

Kvällstankar..  Jag kan inte riktigt komma över att Patrik Sjöbergs mamma tyckte att hon skulle uttala sig. Jag kan inte se det från hennes sida. Jag kan inte "förlåta" (fast det inte är upp till mig) och jag kan så in i helvete inte acceptera hennes formulering.