Imorgon går vi in i oktober månad och möts som vanligt av en stor rosa bandet kampanj.
I år är det viktigare än någonsin för mig och min lilla familj då min mamma blev diagnoserad med bröstcancer i mars i år. Vi har tagit oss egenom operation och cellgifter, är mitt inne i strålningsbehandling och antikroppsbehandling. Våren 2012 beräknas mamma vara klar med sina veckobesök på Sahlgrenska. Sen återsåtr några år med jämna rutinkontroller innan man kan börja slappna av lite.
Men det är okej! Det går, bara man håller ihop, pratar och tillåter sig gråta ♥

I år köper jag detta bandet för 75 kr, på Lindex

Idag fick mamma sin sista cytostatikabehandling*. Dom tog samtidigt bort knappen och slangen som suttit i hennes bröstkorg de senaste månaderna. Nu återstår 5x5 dagars strålning. Och hår på huvudet. Men det kommer!

Ska se den brittiska domkumentären om bröstcancr som börjar på TV4+ om några minuter. Det är inte för sent att lära sig nåt känner jag!
För övrigt har mamma bara en cellgiftsbehandling kvar ♥ Jippie!!

Livet börjar komma ikapp mig. Är så in i märgen trött. Men ändå mer social än på länge. Jag måste ha er runt mig nu ♥
Idag skippade jag afterworken hemma hos en kollega när mamma ringde och undrade om vi inte skulle äta nåt på stranden och hänga i några timmar.
Det gäller att prioriter och uppskatta allt sa min vettiga kollega som är kvällens värdinna. Och det har hon ju helt rätt i.
Nu tittar vi på gamla goa Bruc(e)an från 88 och äter glass. Upskattas.

Mamma ringde och beklagade sig. Varje morgon när hon vaknar är det fullt med hår på kudden. Det hjälper liksom inte att vi klippte och rakade, när allt tappas visar det sig vara jäkligt mycket kvar ändå. Hon måste skaka kudden över badkaret, det dröser.
Så vad gör man när det gör ont som fanken i hårbotten när man kammar håret. Inte för att det behövs utan för att man ska få bort allt löst? Jo man tar en klädborste! En sån med lim ni vet. Och så rollar mer helt enkelt huvudet.

Det var dagens hårtips. För cancersjuka..

Igår fick mamma det första bra beskedet på länge. Efter att dom satt fast nålen där man får cellgifterna genom så upptäcktes vad läkarna trodde var ett litet hål på lungan. Vilket tydligen är vanligt när dom sätter in nålar och skit som behövs inför en sån här behandling?
I vilket fall så blev hon kallad tillbaka till röntgen för nya plåtar efter några dagar, allt verkade lugnt även denna gången. Efter en vecka ringer en läkare som vi inte träffat tidigare och säger att mamma måste komma tillbaka, dom behöver ta några bilder till.
Ytterligare en vecka gick innan kallelsen kom på posten. Och efteer det drygt en vecka innan svaren meddelades över telefon. Allt ser bra ut. Denna gången hoppas jag mer än någonsin att dom menar vad dom säger!

För övrigt ska jag jobba hela dagen, gott att få tänka på annat.
Kanske träffa Hanna ikväll, gott att få sällskap och dricka vin.
Träffa min man imorgon, bara gott gott gott.

Det är dags för mamma att få cellgift 2.0. Jävla skitdag!

Idag var jag tvugna att raka mammas lilla huvud i alla fall. Av någon anledning trodde jag inte att hon skulle tappa håret. Man vill ju liksom inte förstå utan bara stänga av och stänga ute.
Men hennes peruk är snygg! Hon såg tio år yngre ut med den frisyren och det sa jag även till henne.
Med kärlek ♥

Gårdagskvällen och natten var dömd att bli misslyckad från klcokan åtta då jag pratade med mamma i telefon och hon hade oroväckande uppgifter. Blir ännu ett läkarbesök under veckan som inte vart inplanerat tidigare. Det är ett heltidsjobb att springa fram och tillbaka på sjukhuset och ringa samtal till försäkringskassan, den vanliga vårdcentralen och perukmakare.
Låt det vara falsklarm för vi orkar fan inte mer nu!

Sen underlättar det inte att min pojk var ute på äventyr i natt som slutade med spärrade kort precis innan två utlandsresor. Och att jag var så varm och stressad så jag fick lägga mig på soffan och sova. Väl där blev det en timmas sömn med den sjukaste, och verkligaste, mardrömmen på länge.

Sammanlagd sömn denna natten: 4-5 timmar.

Idag var mammas första gång med cellgifterna. Vi blev lite fnissiga ett tag när nervositeten släppte. Man träffar såna grymma människor. Både sköterskorna och de andra som sitter i det där äckliga rummet i flera timmar och får behandling.
Mamma frågade en kvinna om hon hade peruk. Bara en sån sak, det gör man ju inte någon annan stans :) Och visst hade hon det. I syntet. Den var jättefin, det sa vi båda. Hon rekomenderade mamma att välja syntethår hon med, då kan man få ut två på den remissen man får från Sahlgrenska. Bra att veta! Vi bestämde att mamma skulle ha rakt hår, tvärt emot vad hon har nu. Sen sa vi även att så fort första hårteserna lossnar är det jag som åker dit med trimmern och snaggar henne. Gud vad jobbigt att tappa lite då och då. Och när? Nää, här blir det fejk direkt.

Nu Götas med vännerna ♥

Och vad fan hjälper det om man åker på en annan sort? Vad har dom på ab i skallen (och hjärtat?) som sitter och skriver sånt här?!

Ska vi ta det från början?
Min mamma blir kallad på mammografi, som alla svenska kvinnliga medborgare över 40 år. Tack för det staten!
Inom två veckor, ganska så exakt, ringer dom till mamma och säger att dom behöver ta fler bilder.
Här har vi en aning om att är nåt som är fel såklart. Vid återbesöket tas en omgång bilder till, som tyvärr inte ser bättre ut dom. Då tas tre cellprov från tumören och vi får en ny tid till Sahlgrenska, bara en vecka efter, för att få svar på proverna.
Från väntrummet kallas vi in av en sköterska och in i rummet kommer även en kirurg. Dom behövde liksom inte säga nåt, jag var redan på det klara om vad det handlade om. Operation blir om två veckor sägs det. Jag och mamma tycker att allt går väldigt snabbt, det känns både bra och konstigt.
Sköterskan säger att hon ska ringa mamma. Både veckan innan operation för att höra efter om hon har några frågor. Men även veckan efter, så allting har gått bra.

So far so good, eller vad säger ni?

Tyvärr är det ingen som ringer och hjälper oss besvara våra frågor utan mamma springa ifrån på jobbet och ringa flera gånger innan hon kommer fram.
Informationen vi fick innan operation om att hon skulle bli sjukskriven i fem till sex veckor under strålningen verkar inte heller den stämma. Det nya beskedet är tre veckor, fram till den 21 april, då det även är återbesök för att få reda på om det blir strålning, hormoner eller cellgift. Eller en härlig coctailblandning av allt.
Att hon skulle vara sjukskriven under den tiden är inte alls självlkart längre.
"Så trött blir man inte, du ska inte tro på allt du hör" var det senaste någon sa till oss.

Är inte det rätt så intressant ändå. Att två sköterskor, på samma sjukhus, kan säga två så helt olika saker?

Så vad som var så bra från början har tyvärr blivit sämre. Ju mer utlämnad man känner sig, desto sämre information får man. Då det verkligen borde vara övertydligt.

Idag kom det jag har väntat på. Och självklart kom det mindre än en timma innan jag skulle ge mig iväg på namnkalaset.

Den här veckan har tagit musten ur mig totalt. I morse bestämde jag mig fö att skita i att göra högskoleprovet på lördag. (Tror jag). Jag velar fortfarande men jag behöver sova. Bli frisk. Få träffa vänner. Ta det lugnt. Bearbeta alla känslor. Få prata. Få kärlek. Lugna ner mig.

Någon gång snart ska jag även berätta för er varför. Men det orkar jag inte nu..

Hur fan kan dom vara så snabba att ge parkeringsböter vid Sahlgrenska?! Fattar dom inte att folk är förvirrade, antingen av lycka eller sorg? Jävla snåla idioter som sitter och bestämmer i Göteborgs Stad. Det borde vara gratis med intyg eller nåt liknande.

Må ni alla få vinterkräksjukan flera gånger om året!

Idag var jag uppe innan solen. Det var ett tag sen det hände kan jag lugnt säga. Att gå upp kvart i sex veckan efter sommartid är inte mänskligt. Tänkte på sköterskorna som redan var på Salhrenska när vi kom dit, två minuter i sju. Det är inget jobb som passar mig. Tiderna och blodet ligger inte i min natur.
Nu ska jag lägga mig i ett bad. Mitt på dan. Somliga har det bra :)